Skenbart ur spår..

Spårområdet vid Deutsches Technikmuseum i Berlin

Efter en vecka med sång i Dalarna så är jag nu åter i Berlin. Jag vittjar de mogna tomatplantorna samtidigt som jag rensar intryck och tankar ifrån Sverige. Ibland önskar jag att jag kunde stänga av mitt fokus på hur jag kan bli bättre som sångare.
Men jag törs inte.

Jag är rädd att bli alltför bekväm efter en bra konsert som jag nu med duktiga vänner rodde i land i Vattnäs Konsertlada. De nya sångerna som jag repade in i Berlin satt i musklerna och jag lyfte mig både vokalt och sceniskt- men sen då?
Medan jag mumsar tomater funderar jag på hur jag måste behålla det nyvunna i min sång och förädla det.

Kan mitt uttal bli bättre? Klangen mer organisk och ärlig? Tolkningen tydligare? Ja, allt kan bli så mycket bättre.

Sedan min tid som en liten gossopran i Näsby Parks Gosskör har jag haft ett ideal i sångare som Jussi Björling, Franco Corelli och Ingvar Wixell. Deras sångspår har jag ibland försökt att följa men har då oftast spårat ur. Särskilt som jag inte har samma röstfärg eller förutsättningar som ovan nämnda herrar. Men det jag har och alltid har haft är mina egna och alldeles unika kvalifikationer.

Jag vill trots mitt ideal inte bli en ny Jussi. Utan jag vill göra mina egna spår och kanske därigenom plöja ny mark för yngre sångare som kommer efter mig.

Min sångarbana har hitintills varit kurvig och gått via höga berg och djupa dalar. Med den sista mogna tomaten i magen spår jag att den med olika stationer som mål fortsätter just så..

"Vaer utålmodig mennske! Sett dine egne spor! Det gjelder vårt evige korte liv. Det gjelder vår jord!"
-Inger Hagerup