Gib mir nicht Glanz, noch Gold, noch Pracht...

                  Sv. kyrkans kör under ledning av Claes Sandström och pianist Jarkko Riihimäki

Det är 6 grader kallt och det ryker ur de fyllda glöggmuggarna. Ett par hundra har hörsammat att Svenska ambassaden tillsammans med energijätten Vattenfall vill bjuda in Berlins allmänhet till ett svenskt Luciafirande.

Mörkret lägger sig och Vattenfall tänder upp en julbelysning som sträcker sig ifrån Brandenburger Tor till Museumsinseln längs Unter den Linden. Strax därefter gör tärnor och stjärngossar entré på scenen och hälsas välkomna av företrädare för tyska och svenska intressen. Kören sjunger vackert och ärligt och får ackompanjemang av storstadens larm.

Nu är det min tur och jag hälsas välkommen utav en av Vattenfalls chefer. Jag fyller mina lungor med den kalla luften och stoppar mössan i fickan. Min vän Jarkko och jag framför Sibelius "Giv mig ej glans" på tyska och Adams "O helga natt" på svenska. På den sista sången klämmer kören i från tårna på "Folk, fall nu neder.."

Då fylls jag plötsligt av en stark melankolisk julstämning. Inom mig rasar minnesbilder av min barndomsjul med mammas bröd, morgnar i Matteus kyrka, julkonserter i Globen och oxfilé med murkelsås. Konserten avslutas med att Vattenfall skänker en stor check till stadens hemlösa som jag får hjälpa till att lämna över.

Idag på tredje advent sjunger jag ånyo julsånger i svenska kyrkan här i Berlin och funderar på vad jag ska ge folk i julklapp när jag värmer igång rösten.

Min egna önskelista vill jag inleda med orden från Sibelis julvisa:

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid...giv mig Guds ära änglavakt och över jorden frid.

     

The time you enjoy wasting is not wasted time..

                                              Daniel Barenboim 

Ett Berlintriathlon är snart till ända. Jag syftar då inte på sporten utan på tre olika men högintensiva kulturmöten. Den första grenen bestod av 4 nypremiärer på Berliner Ensemble. Verk av Bertolt Brecht och Anton Tschechow blandades med Kleinkunst i teaterområdets trädgård.

Det andra delmomentet var premiären av tre operor av Claudio Monteverdi på Komische Oper..på en och samma dag. Orpheus, Odysseus och Poppea...totalt 9h opera. Husets nye intendant Barrie Kosky har storstilat visat på vilken skaparkraft som hans medarbetare besitter. En kaxig och imponerade uppgift med de tre verken samtidigt. 

Den sista och för mig mest upplysande aktiviteten är de musikaliska och sceniska förberedelserna inför premiären av Siegfried på Staatsoper. Solistensemblen hyser flertalet skandinaviska sångare (Terje Stensvold, Juha Uusitalo, Irene Theorin och Anna Larsson). Guy Cassiers vackra scenbild växer långsamt fram hand i hand med personregin.

Daniel Barenboim är musikaliskt ansvarig och omger sig av ett gäng medelålders dirigentadepter. Dessa vågar knappt andas när han nu instruerar den månghövdade orkestern att bära upp solisterna. Inte dränka dem.

"Everything is organic, listen to the singers and don't play to loud!"

"It should be like a small lady tripping down the stairs in an old American movie."

Jag får en pratstund i pauserna med de medverkande sångarna och Barenboim. Stämningen är god och det bådar gott inför premiären den tredje oktober. 

När dagens frukostövning är slut går jag fram till Maestro, tar i hand och tackar för att jag får auskultera. Han är tyst ett par sekunder medan han granskar mig. Sedan tar han om min stora hand med sina egna, betydligt mindre händer och säger:

-"Anytime Vincent, anytime."

Skenbart ur spår..

Spårområdet vid Deutsches Technikmuseum i Berlin

Efter en vecka med sång i Dalarna så är jag nu åter i Berlin. Jag vittjar de mogna tomatplantorna samtidigt som jag rensar intryck och tankar ifrån Sverige. Ibland önskar jag att jag kunde stänga av mitt fokus på hur jag kan bli bättre som sångare.
Men jag törs inte.

Jag är rädd att bli alltför bekväm efter en bra konsert som jag nu med duktiga vänner rodde i land i Vattnäs Konsertlada. De nya sångerna som jag repade in i Berlin satt i musklerna och jag lyfte mig både vokalt och sceniskt- men sen då?
Medan jag mumsar tomater funderar jag på hur jag måste behålla det nyvunna i min sång och förädla det.

Kan mitt uttal bli bättre? Klangen mer organisk och ärlig? Tolkningen tydligare? Ja, allt kan bli så mycket bättre.

Sedan min tid som en liten gossopran i Näsby Parks Gosskör har jag haft ett ideal i sångare som Jussi Björling, Franco Corelli och Ingvar Wixell. Deras sångspår har jag ibland försökt att följa men har då oftast spårat ur. Särskilt som jag inte har samma röstfärg eller förutsättningar som ovan nämnda herrar. Men det jag har och alltid har haft är mina egna och alldeles unika kvalifikationer.

Jag vill trots mitt ideal inte bli en ny Jussi. Utan jag vill göra mina egna spår och kanske därigenom plöja ny mark för yngre sångare som kommer efter mig.

Min sångarbana har hitintills varit kurvig och gått via höga berg och djupa dalar. Med den sista mogna tomaten i magen spår jag att den med olika stationer som mål fortsätter just så..

"Vaer utålmodig mennske! Sett dine egne spor! Det gjelder vårt evige korte liv. Det gjelder vår jord!"
-Inger Hagerup




 
 

Den som inga byxor har...

                                                 Två meter opera

Komische Oper avslutade sin säsong med att under en vecka visa det gågna årets premiärer. Verk som "Idomeneo", "Carmen", "Xerxes"..osv. Det var bra köptryck inför veckan och jag var för en gångs skull ute i god tid. När jag så stod på Unter den Linden med den långa biljettremsan i fickan kände jag mig rik och förväntasfull.

Samma vecka drog Berlin Fashion Week igång och staden bokstavligen kryllade av modeller i dyra kreationer. I slutet av Strasse des 17. Juni var det avspärrat och man möttes av ett enormt tält. Jag cyklade ofta förbi under veckan och försökte då och då få en glimt av spektaklet men hindrades att komma närmare av vakter och stängsel.
Nåja, man kan inte vara överallt och jag hade ju redan min vecka planerad. Opera en masse!

På Komische Oper var det festligt värre. Hela publiken bjöds på vin i entrén medan en ciceron berättade om dramats innehåll. Tjusigt och omsorgsfullt. Det var i sanning en blandad påse karameller och jag tyckte särskilt mycket om Xerxes av Stefan Herheim. Helt lysande! Dock kastade jag in handduken i pausen på "Bronshästen" av D. F. E. Auber. Det var för mycket fars och jag blev åksjuk av alla djur som konstant hade sex på scenen. Samma sak i Friskytten som bjöd på en Max med bar rumpa. Inte särskilt chockerande eller kreativt. Bara dåligt.  

När jag kom hem till Savignyplatz gick jag igenom min post. Bland reklam och avier låg det ett rött kuvert. En designer som jag nyligen träffade under en middag hade skickat en personlig inbjudan till Berlin Fashion Week. Hon undrade om jag hade lust att närvara när hon nu snart skulle visa sin nya kollektion? Jag måste här erkänna att jag  kände mig som Kalle i "Kalle och chokladfabriken" av Roald Dahl. Samma fjärilar i magen som när Kalle hittar en gyllene biljett under chokladkakan.

Självklart accepterade jag inbjudan.

I slutet av veckan valde jag omsorgsfullt ut skjorta och kavaj innan jag trampade iväg med den gyllene inbjudan. Vakterna var trevliga och en värdinna guidade mig till ett chambre separée där jag fick träffa dagens sponsorer och kreatörer. Här fick jag även veta att designern hade valt att döpa ett par turkosa byxor efter mig. Det kändes lite konstigt men jag tackade för omtanken. Publiken tog sedan plats kring catwalken och efter ett tag dansade byxan Vincent in. Hela kalaset var över på 10 minuter och det var stilfullt.

Nu kan jag således bära ett par byxor med mitt namn och slippa utsättas för samma sak som den stackars nakne Max tidigare under veckan.

"Han som sjöng med rumpan bar, han ej några byxor har."



 

Il faut cultiver notre jardin...

                                                    Malvakvartetten

-"Anna och Göran, jag har träffat fyra coola tjejer som spelar i en kvartett här i Berlin. Kan vi få sätta ihop ett program för en konsert i Dalarna i ert konserthus?".

Sagt och gjort, nu har vi under en intensiv vecka repat in ett program som spänner från Stenhammar till Verdi. Tillsammans med en norsk sopran, Anne Wik Larssen, ska vi i år den 20 juli framföra musiken i Vattnäs Konsertlada.

Malvakvartetten heter efter blomman med samma namn och består av Maria, Stina, Linnea och Knapp-Brita. Trots gruppens oskyldiga namn och utseende är de ett gäng vetgiriga och medvetna individer som arbetar hårt och fokuserat. Frågorna haglar om sångernas texttolkningar och hur man arbetar när man har sången som instrument. Det är varmt i lägenheten där vi övar och efter ett par timmars sång och spel tvingas vi till vattenpaus och vila. Det är svettiga pass.

Vi har olika bakgrund men samma förkärlek till musikaliska möten. Kvartetten saknade stråkarrangemang till några av styckena men tog då kontakt med en musiker ur Berliner Ensemble. Han löste uppgiften på nolltid och klev i torsdags in i våningen med fru under armen och plommonstop på knoppen. Vi bjöd på kall pilsner och sjöng igenom vårt program inför den tvåhövdade publiken. Vips förvandlades provkonserten till en två timmars undervisning i spel och uttryck. Vår komponist var energisk och visade med yviga gester hur han ville ha "Fylgia" av Stenhammar och tjejerna sög i sig av hans idéer. Det var magiskt.

Samma fenomen inträffade dagen efter när en tenor från Staatsoper fick lyssna och genast gav oss förnyade tankar på hur vi kunde musicera. Vi växte stort som artister dessa dagar och avslutade veckan med en middag där vi talade igenom vikten av äldre kollegors erfarenheter. Vi lovar varandra att så fort som möjligt börja undervisa när vi får chansen till egna elever.

När jag efter middagen har diskat och vattnat blommorna på balkongen ser jag att två tomatplantor börjar ge frukt. Jag har verkligen vårdat dessa plantor ömt och är nöjd med att skörden blir så rik. Det är inte svårt att i dessa plantor hitta en parallell till min långa tid som sångstudent och Voltaires kända mening ur "Candide",

-"il faut cultiver notre jardin".

För att kunna skörda måste vi så och vara trogna våra passioner i livet.

Snart är min skördetid.
 

Utan bekymmer...

                                       Slottet Sanssouci i Potsdam

Efter en kort men intensiv period i Sverige med stipendiekonsert och träffar med familj o vänner är jag åter i Berlin. Jag tar med mig torkad svamp, västerbottenost och snaps i riklig mängd för att avnjuta med tyska vänner på Savignyplatz.

När jag plockar ur resväskan ringer min kulturnestor Michael. Han låter uppspelt på rösten och har två biljetter till Goethe-Theater i Bad Lauchstädt nära staden Halle. Vill jag följa med? Nu? Javisst!

Jag lämnar lägenheten i en stor röra och blir upplockad i en bil som M. har lånat av en polsk snickare Vi sätter fart mot Halle och lyssnar på G. F. Händel på högsta volym. Vi måste komma i stämning, säger M. och berättar att han vill visa Händels födelsehus i Halle innan operan börjar. På vägen plockar vi upp en liftare som ska till den Italienska staden Bologna och sälja te. En ung tjej och våra frågor haglar.

-Vad säger dina föräldrar? - Liftar du alltid själv? Osv.

Hon skrattar glatt och berättar att hon just nu lever utan bekymmer.Vi släpper av henne på en bensinmack och hastar vidare mot Händelhaus i Halle och sedan Goethe-Theater i Bad Lauchstädt. Kvällen bjuder på "Cleofide" av J. A Hasse. Jag blir introducerad för sångarkollegor och en vänlig teaterdirektör innan vi tar plats i teatern från år 1802. Det är genomgående väl sjunget men lite för långt med läsningar och talad sång mellan arior och ensembler.

Kl. två på morgonen är vi åter i Berlin och jag somnar i samma stund som jag lägger mig i sängen. Kl. sju ringer Michael igen och undrar var jag är? Vi skulle ju ses nu för att åka till Potsdam! Jag vet knappt var jag är och vilket språk jag talar men jag inser att jag har försovit mig..

Han beklagar att jag nu missar turen och säger att det går fler tåg. Jag är nu vaken och mal bönor till en kanna kaffe medan jag ber om ursäkt. Vi lägger sedan på. När jag åter är i sängen med kaffet ringer han på nytt och säger på sin kommandotyska.

 -Savignyplatz, jetzt!.. Alltså nu på Savignyplatz.

Jag lämnar kaffet, kastar på mig kläder och rusar ut ur huset. Direkt utanför porten är en enorm turistbuss med pensionärer från Bayern som Michael är guide för under dagen. Jag ler generat när jag kliver på och hälsar på Michael och busschauffören med ett -Guten Morgen! Hela bussen svarar i kör "Guten Morgen" med bayersk accent. Jag undrar kort hur jag hamnar i dessa märkliga situationer medan vi rullar bort mot Potsdam och slottet Sanssouci. Efter 40 minuter är vi framme och jag imponeras av att Michael är så pass klar och pigg efter gårdagen. Han berättar med inlevelse om Fredrik den stores sommarresidens när vi vandrar runt i parken. Jag hugger några äldre som går längst bak i tåget och konverserar om min gårdag med liftare och allt.

Då säger en äldre man med vänliga ögon:

-"Den där liftaren var nog lite som Fredrik den store. Hon vill också leva sans, souci. Utan bekymmer".

Att vara eller inte vara..

                                       Terje Stensvold som Wotan

Det är över trettio grader varmt i skuggan när jag under söndagen låser fast min cykel utanför Berliner Philharmonikers gula konserthus. Klockan är halv fem på eftermiddagen och de flesta herrar i publikhavet har liksom jag kostym men har lämnat slipsen hemma. Det är fruktansvärt hett. Jag beställer en vattenflaska i baren, men mina kort och pengar har jag liksom slipsen farit utan. Serveringsdamen som håller i de åtråvärda dropparna beklagar och lägger raskt tillbaka flaskan i en ishink. Jag finner mig dock och lånar med ett tomt glas som ur vattenkranen på herrtoaletten fyller med vatten. Inte glamoröst men löser dock min törst efter ett par påfyllningar.

Man framför Wagners "Die Walküre" och jag fick tag på en av de sista dyrbara biljetterna. jag har dessutom en personlig inbjudan ifrån Terje Stensvold som har bett mig att komma till solistutrymmet efter föreställningen. Terje iklädde under våren rollen som "Blåskägg" när han sjöng mot min Paulina på Stockholmsoperans scen. Han är med sina 68 år enormt erfaren och sjunger om möjligt bättre och bättre för varje gång jag hör honom. När jag tänker efter så är alla kvällens solister erfarna. Christian Elsner som Siegmund och Ewa-Maria Westbroek som Sieglinde för att nämna några ur stjärnbesättningen.

När vi i publiken har intagit våra platser (det är inte lätt, huset är som en trapplabyrint) blir det jubel och applåder när orkestern gör entré och de nickar gillande emot oss. Det är en mäktig uppställning. Jag räknar till åtta kontrabasar och sex harpor vilket är ovanligt i de flesta orkesterbesättningar. Men inte här.

Simon Rattle, orkesterns chefdirigent, gör entré med en redan i rollen nedbruten Sieglinde. Trots att det är konsertant så blommar det från scenen till det mest sceniskt gripande och medryckande som jag på länge har sett. Solisterna är fenomenalt övertygande i deras gestaltning samt kommunikation sinsemellan och publiken bokstavligen lutar sig mot scenrummet för att inte missa ett ord eller en gest.    

Här inser jag att många sångare, som är medvetna, själva ur sin del av musiken kan forma en trovärdig karaktär som är tydlig i avsikter och agerande. Vad vi behöver regissörer till är jag inte alltid säker på. Publikens möjlighet att självt få bearbeta dramatiska intryck från ett övertygande musikalisk uttryck hämmas alltför ofta av en regissörs desperata ambition att till varje pris bli omtalad.

När Loge med hjälp av musiken ifrån de sex harporna tänder elden kring Brünnhilde bål hörs snyftningar från publiken. Vid slutackordet vet vi som är där att vi har delat unika känslor tillsammans och allt med de enklaste uttryck.

När jag möter upp Terje säger han spontant på norska att "Ikväll var det flott, alle sang flott och Publiken var sikelig med på allt vi gjorde!".

"Ja" svarade jag.

Vi var "sikelig" med bara för att ni var och sjöng så naturligt som ni gjorde. Ni var bara- och det är ibland det finaste man kan få som publik.