Vår bästa tid är nu..

                                Berliner Ensembles kända neonskylt

"Vincent, why do you sing the Swedish pieces so well and the Italian so boring?". Gary skrattar högt och upprepar de svenska ord han känner till ur stycket som jag just har sjungit. "Jakk ellskarr dajj!" osv. Han blir sedan allvarlig och säger att jag måste bli lika säker i min italienska textförståelse som i min svenska. "Today, please!". Inte senare. Han ger mig namnet på en italiensk språklärare som är knuten till Staatsoper och säger att hon är dyr men bra. "Like me!" säger han och skrattar på nytt.

Jag stressar ifrån lektionen för att möta upp min vän Michael som har ordnat två biljetter till Berliner Ensemble. Det är densamma teater som Bertolt Brecht med stor framgång styrde över tills han gick bort år 1956. Ikväll är det jubileum för författaren Arthur Schnitzler.
Skådespelarna Chris Pichler och Hermann Beil framför därför en läsning utav Schnitzlers "Die Kleine Komödie".

Min telefon ringer och jag förklarar att jag är på väg men något försenad. Det regnar ute och asfalten känns hal under cykelns slitna däck. Jag tar större risker nu i trafiken och jagar på för att komma i tid. Vid brofästet närmast S-Bahn Friedrichstrasse försöker jag gena före en spårvagn som börjat få upp farten. Han ser mig och jag ser honom och ingen saktar in. Till sist inser jag att jag måste bromsa och greppar handbromsarna. Cykeln svarar med att kana tre meter okontrollerat tills den stannar några millimeter från den gula tågsidan. Folk ropar till och jag känner mig uppskakad och dum när jag leder cykeln den sista biten till teatern.

Läsningen som jag precis hann till var underbar. Verkligen underbar. Efteråt presenteras jag för skådespelarna och vi äter middag tillsammans i teaterns personalmatsal. Hermann Beil är förutom skådespelare även verksam som chefdramaturg vid Berliner Ensemble. Vi pratar Strindberg, Wagner, Kant och i slutet av middagen frågar jag vad som utmärker en god skådespelare?
 "Att saker får ta tid!" svarar han efter en tyst minut.

När jag åter sitter på cykeln är jag full av intryck och tankar. Samtidigt som jag cyklar under quadrigan vid Brandenburger Tor har jag dagens lektion i mina hörlurar. Jag njuter av all växtlighet som doftar i Tiergarten efter det kraftiga regnet.

Jag tänker att tiden är min och att den är som bäst just nu.