I söndags lyckades jag få tag i en billig biljett till Lohengrin på Deutsche Oper och gick dit tillsammans med två tyska vänner. De är båda musikvetare och kan bl. a. rabbla namnen på J. S. Bachs alla släktingar utantill samt när de gick ur tiden. Gott så.
När vi väntar på att få våra biljetter rivna noterar jag att det fortfarande är soligt ute (showen börjar kl. 17), att ett glas Riesling kostar 3 Euro och att det framför mig står en läderbög i full mundering med nitkeps och en stilren Freddie Mercury-mustasch. Operahuset från 1961 är fyrkantigt och påminner om ett stramt kongresspalats i plåt och betong. På väggarna finns inramade fotografier av sångare där flera är svenskar.
Även i publiken hörs det svenska ord här och där och jag ser att flera bekanta ur det svenska Wagnersällskapet har hittat dit. Kvällens tenor, Lohengrin är sjuk men man har flugit in en ersättare till K. F. Vogt vid namn Stefan Vinke.
Folk verkar nöjda trots ändrad rollbesättning och strax viskar orkestern igång ouvertyren under ledning av Donald Runnicles. Det låter innerligt och sorgligt. Scenbilden är full med avlidna soldater i regi av Kasper Holten. Det känns onekligen som att vi i publiken är på en massbegravning och att vi alla har klätt upp oss för att hedra de avlidna på scenen.
Efter att Wagner har knutit an till mitt känsloregister och vet att jag omöjligt kan lämna begravningen innan ceremonin är slut, dundrar han loss och sätter sina musikaliska tänder i mig. Jag blir berusad av hans gift och hamnar i trans eller rent av koma. Pauserna är välbehövliga och när jag med mina Bach-vetar-vänner läppjar på ett kallt glas Riesling sågar de rubbet. De gillar inte produktionen eller Vinke som Lohengrin men avskyr mest att Wagner "tvingar" en att bli imponerad.
-"Wagner är inte ödmjuk. Mozart var ödmjuk och vill att vi ska älska varje ton medan Wagner säger, nu jävlar blir det åka av, spänn fast dig!".
De fortsätter sedan att kritisera solisterna och bestämmer sig för att en av sångarna trots allt var habil men att kören var bäst. Själv har jag inte riktigt kommit ur min trans och försöker förklara att jag inte ser något värde i att se föreställningen som en sångartävling med endast en vinnare.
Vi tar åter plats och när föreställningen är slut buar en av mina vänner ut en av sångarna vid applådtacket. Jag skäms. Man buar inte, det finns andra sätt att visa sitt missnöje och man buar faktiskt inte.
Wagner engagerar onekligen och innan ridån har gått ner för sista gången är flera diskussioner redan i full gång i bänkraderna omkring oss. Jag avböjer ett sista glas vin med de mina och vi skiljs åt. Det känns där och då inte helt rätt att plocka ner känslostormen i små skurar som ska analyseras sönder.
Just därför är jag innerligt tacksam när jag vandrar mot min lägenhet.
Mest för att jag är vuxen och själv kan bestämma när jag ska gå hem och även tacksam för att Stefan Vinke har flugit in under dagen för att rädda föreställningen. Därigenom agerade han som Lohengrin både privat och på scen.
Bra Vinne! :-)
SvaraRaderaDet finns de, rätt många, som ser sångare mer som hundar på utställning, än människor. Jag har aldrig varit med om att en sångare inte bidragit med någonting på en scen. Alla förtjänar alltid en applåd!