Lange Nacht der Opern und Theater..und Spargeln.

Berlin är varmt idag. Inne på mathallen Rogacki svettas kocken över en stor kastrull som hon konstant ser till är fylld med jättelika knyten utav vit sparris. Matbaren är liten men de tre runda och bestämda damerna som med tysk disciplin samsas om utrymmet vet att minsta sked måste ha sin plats för att inte kaos ska utbryta.
Jag sitter och väntar på att just mina sparrisar ska bli färdiga och tjuvlyssnar på några gubbar som försöker flirta till sig mer vin av kökschefen.

Sparrisen är Tysklands svar på den svenska färskpotatisen och man äter den kokt, ungnsgratinerad eller stekt och gärna med skirat smör eller hollandaisesås och med eller utan lufttorkad skinka. Jag äter glupskt när tallriken landar framför mig och servitrisen ler och frågar om jag tycker det smakar bra?

-"Sehr lecker". Får jag fram mellan tuggorna. När jag har skrapat rent tallriken beställer jag en till portion och förklarar att jag behöver energi för att hinna springa på så många konserter som möjligt ikväll. Servitrisen skrattar och säger att jag ska äta mer potatis om jag vill få kraft..-"sparris och smör jagar bara igång aptiten".

Berlins opera- och teaterscener firar ikväll en tradition där man uppför nedkortade klassiker eller nyskrivet för en publik som t. ex kan hinna med både Komische Oper, Berliner Philharmoniker och Radialsystem på en och samma kväll. Min kavajficka dignar av program och förköpta biljetter. Jag ångrar att jag tog på mig kavajen idag när det är så varmt men vill inte känna mig oklädd under kvällens konsertlopp. Dessutom är det skönt att ha "kontoret" med visitkort, euros och mobil i fickorna.

Även jag lyckas flirta till mig en påfyllning av vinet, får samtidigt en tidning av den barska men coola sparristanten där hon visar mig att det om en vecka sker en stor sparrisfestival i Klaistow/Beelitz. Höjdpunkten är tydligen ett sparristorn som är omgivet av långbänkar med sparrisofiler som tillsammans sjunger sparrisens lov.
Jag skrattar, river ut sidan och inser att jag nästa lördag måste ladda inför "Lange nacht die Spargeln".

Tacksamhet inför en kaxig Wagner...

              Klaus Florian Vogt i rollen som Lohengrin på Deutsche Oper

I söndags lyckades jag få tag i en billig biljett till Lohengrin på Deutsche Oper och gick dit tillsammans med två tyska vänner. De är båda musikvetare och kan bl. a. rabbla namnen på J. S. Bachs alla släktingar utantill samt när de gick ur tiden. Gott så.

När vi väntar på att få våra biljetter rivna noterar jag att det fortfarande är soligt ute (showen börjar kl. 17), att ett glas Riesling kostar 3 Euro och att det framför mig står en läderbög i full mundering med nitkeps och en stilren Freddie Mercury-mustasch. Operahuset från 1961 är fyrkantigt och påminner om ett stramt kongresspalats i plåt och betong. På väggarna finns inramade fotografier av sångare där flera är svenskar.

Även i publiken hörs det svenska ord här och där och jag ser att flera bekanta ur det svenska Wagnersällskapet har hittat dit. Kvällens tenor, Lohengrin är sjuk men man har flugit in en ersättare till K. F. Vogt vid namn Stefan Vinke.
Folk verkar nöjda trots ändrad rollbesättning och strax viskar orkestern igång ouvertyren under ledning av Donald Runnicles. Det låter innerligt och sorgligt. Scenbilden är full med avlidna soldater i regi av Kasper Holten. Det känns onekligen som att vi i publiken är på en massbegravning och att vi alla har klätt upp oss för att hedra de avlidna på scenen.

Efter att Wagner har knutit an till mitt känsloregister och vet att jag omöjligt kan lämna begravningen innan ceremonin är slut, dundrar han loss och sätter sina musikaliska tänder i mig. Jag blir berusad av hans gift och hamnar i trans eller rent av koma. Pauserna är välbehövliga och när jag med mina Bach-vetar-vänner läppjar på ett kallt glas Riesling sågar de rubbet. De gillar inte produktionen eller Vinke som Lohengrin men avskyr mest att Wagner "tvingar" en att bli imponerad.

-"Wagner är inte ödmjuk. Mozart var ödmjuk och vill att vi ska älska varje ton medan Wagner säger, nu jävlar blir det åka av, spänn fast dig!".

De fortsätter sedan att kritisera solisterna och bestämmer sig för att en av sångarna trots allt var habil men att kören var bäst. Själv har jag inte riktigt kommit ur min trans och försöker förklara att jag inte ser något värde i att se föreställningen som en sångartävling med endast en vinnare. 

Vi tar åter plats och när föreställningen är slut buar en av mina vänner ut en av sångarna vid applådtacket. Jag skäms. Man buar inte, det finns andra sätt att visa sitt missnöje och man buar faktiskt inte.

Wagner engagerar onekligen och innan ridån har gått ner för sista gången är flera diskussioner redan i full gång i bänkraderna omkring oss. Jag avböjer ett sista glas vin med de mina och vi skiljs åt. Det känns där och då inte helt rätt att plocka ner känslostormen i små skurar som ska analyseras sönder.
Just därför är jag innerligt tacksam när jag vandrar mot min lägenhet.

Mest för att jag är vuxen och själv kan bestämma när jag ska gå hem och även tacksam för att Stefan Vinke har flugit in under dagen för att rädda föreställningen. Därigenom agerade han som Lohengrin både privat och på scen.

Maestro Bo(man)

Min första svenska kontakt i Berlin var med det svenska dirigentundret Olof Boman. Jag hade fått tag på en jättefin lägenhet i Charlottenburg (en av Berlins tolv stadsdelar) men samma dag som jag skulle flytta in med mina gigantiska resväskor fick jag veta att lägenheten hade gått till en annan. Jag hade lite ont i magen när jag slog Olofs mobilnummer och frågade om det var så att jag kunde få bo ett kortare tag hos honom och den norska sopranen Isa Gericke tills jag ånyo hade en egen bostad? -"Ja, vad kul Vincent! blir tre veckor okej?". Jag var överlycklig.

Olof introducerade genast mig för sina vänner ifrån världens hörn och tog med mig på unika restauranger och cykelturer. Jag fick en fin blå bok om smultronställen i Berlin och vi diskuterade i timmar det svenska kontra tyska kulturklimatet efter söndagsgudstjänsten i svenska kyrkan. Det var fint gjort av dig Olof och jag är dig evigt tacksam!

Nu bor jag i en egen lägenhet på Pestalozzistrasse 73 och när jag igår sent satt med mina noter ringde min mobil. Det var Olof som hade blivit av med sina hemnycklar och behövde få tillgång till de extranycklar som jag förvarar åt honom. Jag kastade på mig en kavaj och trampade iväg (även cykeln kommer från Olof) för att möta upp Olof som kom direkt från ett rep med Rias Kammerchor & Akademie für Alte Musik. Han var trött efter en lång dags arbete och vi bytte några ord innan vi sa god natt. Det kändes bra att äntligen kunna ge tillbaka till Olof och jag njöt av att cykla fram genom ett midnattsslumrande Berlin.

Dagens konserttips är Olofs konsert nu på lördag den 28 april med musik av G. F. Händel, J. H. Roman och J. S. Bach i Grosser Saal i Konzerthaus/Berlin.  www.konzerthaus.de

Mozart never lies!

Efter två timmar Tamino ur Mozarts "Trollflöjten" med den amerikanske stjärninstuderaren Gary Gromis på Staatsoper är jag trött men lycklig. Jag hittar några skrynkliga sedlar i byxfickan och säger samma ord som jag får av min 90-åriga mormor när hon genom åren har stuckit åt mig ett kuvert med en födelsedagspeng,

-"Bränn nu inte allt på krogen och dåliga tjejer"

...jag säger det förstås på engelska eftersom det är vårt arbetsspråk och Gary fnyser till svar.

-"You sing Tamino well but don't get lazy on me in the passagios. Remember Mozart never lies! If you do it wrong then it will sound less well".

Medan han följer mig till utgången genom Shillertheaters korridorer (Staatsopers alternativa scen under pågående renovering) pratar vi om de svenska kvinnliga storsångerskor som nyligen har gästat Berlins scener. Nina Stemme, Anna Larsson och Irene Theorin för att nämna några. Det är en stor ålderskillnad mellan Gary och mig men han behandlar mig alltid som en jämbördig kollega och undrar uppriktigt hur ett litet land som Sverige kan producera så många sångare i världsklass? Jag svarar så ärligt jag kan,

-"För att det finns kloka och tålmodiga instuderare som du Gary. Folk som förstår att det inte går att dela in sångare i begåvade och obegåvade utan att det är en långsiktig process".

Han instämmer och ger mig några minneslappar inför nästa instudering. När vi skiljs åt ropar han så det ekar  mellan teaterns väggar,

-"Remember Vincent, Mozart never lies"!