Il faut cultiver notre jardin...

                                                    Malvakvartetten

-"Anna och Göran, jag har träffat fyra coola tjejer som spelar i en kvartett här i Berlin. Kan vi få sätta ihop ett program för en konsert i Dalarna i ert konserthus?".

Sagt och gjort, nu har vi under en intensiv vecka repat in ett program som spänner från Stenhammar till Verdi. Tillsammans med en norsk sopran, Anne Wik Larssen, ska vi i år den 20 juli framföra musiken i Vattnäs Konsertlada.

Malvakvartetten heter efter blomman med samma namn och består av Maria, Stina, Linnea och Knapp-Brita. Trots gruppens oskyldiga namn och utseende är de ett gäng vetgiriga och medvetna individer som arbetar hårt och fokuserat. Frågorna haglar om sångernas texttolkningar och hur man arbetar när man har sången som instrument. Det är varmt i lägenheten där vi övar och efter ett par timmars sång och spel tvingas vi till vattenpaus och vila. Det är svettiga pass.

Vi har olika bakgrund men samma förkärlek till musikaliska möten. Kvartetten saknade stråkarrangemang till några av styckena men tog då kontakt med en musiker ur Berliner Ensemble. Han löste uppgiften på nolltid och klev i torsdags in i våningen med fru under armen och plommonstop på knoppen. Vi bjöd på kall pilsner och sjöng igenom vårt program inför den tvåhövdade publiken. Vips förvandlades provkonserten till en två timmars undervisning i spel och uttryck. Vår komponist var energisk och visade med yviga gester hur han ville ha "Fylgia" av Stenhammar och tjejerna sög i sig av hans idéer. Det var magiskt.

Samma fenomen inträffade dagen efter när en tenor från Staatsoper fick lyssna och genast gav oss förnyade tankar på hur vi kunde musicera. Vi växte stort som artister dessa dagar och avslutade veckan med en middag där vi talade igenom vikten av äldre kollegors erfarenheter. Vi lovar varandra att så fort som möjligt börja undervisa när vi får chansen till egna elever.

När jag efter middagen har diskat och vattnat blommorna på balkongen ser jag att två tomatplantor börjar ge frukt. Jag har verkligen vårdat dessa plantor ömt och är nöjd med att skörden blir så rik. Det är inte svårt att i dessa plantor hitta en parallell till min långa tid som sångstudent och Voltaires kända mening ur "Candide",

-"il faut cultiver notre jardin".

För att kunna skörda måste vi så och vara trogna våra passioner i livet.

Snart är min skördetid.
 

Utan bekymmer...

                                       Slottet Sanssouci i Potsdam

Efter en kort men intensiv period i Sverige med stipendiekonsert och träffar med familj o vänner är jag åter i Berlin. Jag tar med mig torkad svamp, västerbottenost och snaps i riklig mängd för att avnjuta med tyska vänner på Savignyplatz.

När jag plockar ur resväskan ringer min kulturnestor Michael. Han låter uppspelt på rösten och har två biljetter till Goethe-Theater i Bad Lauchstädt nära staden Halle. Vill jag följa med? Nu? Javisst!

Jag lämnar lägenheten i en stor röra och blir upplockad i en bil som M. har lånat av en polsk snickare Vi sätter fart mot Halle och lyssnar på G. F. Händel på högsta volym. Vi måste komma i stämning, säger M. och berättar att han vill visa Händels födelsehus i Halle innan operan börjar. På vägen plockar vi upp en liftare som ska till den Italienska staden Bologna och sälja te. En ung tjej och våra frågor haglar.

-Vad säger dina föräldrar? - Liftar du alltid själv? Osv.

Hon skrattar glatt och berättar att hon just nu lever utan bekymmer.Vi släpper av henne på en bensinmack och hastar vidare mot Händelhaus i Halle och sedan Goethe-Theater i Bad Lauchstädt. Kvällen bjuder på "Cleofide" av J. A Hasse. Jag blir introducerad för sångarkollegor och en vänlig teaterdirektör innan vi tar plats i teatern från år 1802. Det är genomgående väl sjunget men lite för långt med läsningar och talad sång mellan arior och ensembler.

Kl. två på morgonen är vi åter i Berlin och jag somnar i samma stund som jag lägger mig i sängen. Kl. sju ringer Michael igen och undrar var jag är? Vi skulle ju ses nu för att åka till Potsdam! Jag vet knappt var jag är och vilket språk jag talar men jag inser att jag har försovit mig..

Han beklagar att jag nu missar turen och säger att det går fler tåg. Jag är nu vaken och mal bönor till en kanna kaffe medan jag ber om ursäkt. Vi lägger sedan på. När jag åter är i sängen med kaffet ringer han på nytt och säger på sin kommandotyska.

 -Savignyplatz, jetzt!.. Alltså nu på Savignyplatz.

Jag lämnar kaffet, kastar på mig kläder och rusar ut ur huset. Direkt utanför porten är en enorm turistbuss med pensionärer från Bayern som Michael är guide för under dagen. Jag ler generat när jag kliver på och hälsar på Michael och busschauffören med ett -Guten Morgen! Hela bussen svarar i kör "Guten Morgen" med bayersk accent. Jag undrar kort hur jag hamnar i dessa märkliga situationer medan vi rullar bort mot Potsdam och slottet Sanssouci. Efter 40 minuter är vi framme och jag imponeras av att Michael är så pass klar och pigg efter gårdagen. Han berättar med inlevelse om Fredrik den stores sommarresidens när vi vandrar runt i parken. Jag hugger några äldre som går längst bak i tåget och konverserar om min gårdag med liftare och allt.

Då säger en äldre man med vänliga ögon:

-"Den där liftaren var nog lite som Fredrik den store. Hon vill också leva sans, souci. Utan bekymmer".