Att vara eller inte vara..

                                       Terje Stensvold som Wotan

Det är över trettio grader varmt i skuggan när jag under söndagen låser fast min cykel utanför Berliner Philharmonikers gula konserthus. Klockan är halv fem på eftermiddagen och de flesta herrar i publikhavet har liksom jag kostym men har lämnat slipsen hemma. Det är fruktansvärt hett. Jag beställer en vattenflaska i baren, men mina kort och pengar har jag liksom slipsen farit utan. Serveringsdamen som håller i de åtråvärda dropparna beklagar och lägger raskt tillbaka flaskan i en ishink. Jag finner mig dock och lånar med ett tomt glas som ur vattenkranen på herrtoaletten fyller med vatten. Inte glamoröst men löser dock min törst efter ett par påfyllningar.

Man framför Wagners "Die Walküre" och jag fick tag på en av de sista dyrbara biljetterna. jag har dessutom en personlig inbjudan ifrån Terje Stensvold som har bett mig att komma till solistutrymmet efter föreställningen. Terje iklädde under våren rollen som "Blåskägg" när han sjöng mot min Paulina på Stockholmsoperans scen. Han är med sina 68 år enormt erfaren och sjunger om möjligt bättre och bättre för varje gång jag hör honom. När jag tänker efter så är alla kvällens solister erfarna. Christian Elsner som Siegmund och Ewa-Maria Westbroek som Sieglinde för att nämna några ur stjärnbesättningen.

När vi i publiken har intagit våra platser (det är inte lätt, huset är som en trapplabyrint) blir det jubel och applåder när orkestern gör entré och de nickar gillande emot oss. Det är en mäktig uppställning. Jag räknar till åtta kontrabasar och sex harpor vilket är ovanligt i de flesta orkesterbesättningar. Men inte här.

Simon Rattle, orkesterns chefdirigent, gör entré med en redan i rollen nedbruten Sieglinde. Trots att det är konsertant så blommar det från scenen till det mest sceniskt gripande och medryckande som jag på länge har sett. Solisterna är fenomenalt övertygande i deras gestaltning samt kommunikation sinsemellan och publiken bokstavligen lutar sig mot scenrummet för att inte missa ett ord eller en gest.    

Här inser jag att många sångare, som är medvetna, själva ur sin del av musiken kan forma en trovärdig karaktär som är tydlig i avsikter och agerande. Vad vi behöver regissörer till är jag inte alltid säker på. Publikens möjlighet att självt få bearbeta dramatiska intryck från ett övertygande musikalisk uttryck hämmas alltför ofta av en regissörs desperata ambition att till varje pris bli omtalad.

När Loge med hjälp av musiken ifrån de sex harporna tänder elden kring Brünnhilde bål hörs snyftningar från publiken. Vid slutackordet vet vi som är där att vi har delat unika känslor tillsammans och allt med de enklaste uttryck.

När jag möter upp Terje säger han spontant på norska att "Ikväll var det flott, alle sang flott och Publiken var sikelig med på allt vi gjorde!".

"Ja" svarade jag.

Vi var "sikelig" med bara för att ni var och sjöng så naturligt som ni gjorde. Ni var bara- och det är ibland det finaste man kan få som publik.  

Vår bästa tid är nu..

                                Berliner Ensembles kända neonskylt

"Vincent, why do you sing the Swedish pieces so well and the Italian so boring?". Gary skrattar högt och upprepar de svenska ord han känner till ur stycket som jag just har sjungit. "Jakk ellskarr dajj!" osv. Han blir sedan allvarlig och säger att jag måste bli lika säker i min italienska textförståelse som i min svenska. "Today, please!". Inte senare. Han ger mig namnet på en italiensk språklärare som är knuten till Staatsoper och säger att hon är dyr men bra. "Like me!" säger han och skrattar på nytt.

Jag stressar ifrån lektionen för att möta upp min vän Michael som har ordnat två biljetter till Berliner Ensemble. Det är densamma teater som Bertolt Brecht med stor framgång styrde över tills han gick bort år 1956. Ikväll är det jubileum för författaren Arthur Schnitzler.
Skådespelarna Chris Pichler och Hermann Beil framför därför en läsning utav Schnitzlers "Die Kleine Komödie".

Min telefon ringer och jag förklarar att jag är på väg men något försenad. Det regnar ute och asfalten känns hal under cykelns slitna däck. Jag tar större risker nu i trafiken och jagar på för att komma i tid. Vid brofästet närmast S-Bahn Friedrichstrasse försöker jag gena före en spårvagn som börjat få upp farten. Han ser mig och jag ser honom och ingen saktar in. Till sist inser jag att jag måste bromsa och greppar handbromsarna. Cykeln svarar med att kana tre meter okontrollerat tills den stannar några millimeter från den gula tågsidan. Folk ropar till och jag känner mig uppskakad och dum när jag leder cykeln den sista biten till teatern.

Läsningen som jag precis hann till var underbar. Verkligen underbar. Efteråt presenteras jag för skådespelarna och vi äter middag tillsammans i teaterns personalmatsal. Hermann Beil är förutom skådespelare även verksam som chefdramaturg vid Berliner Ensemble. Vi pratar Strindberg, Wagner, Kant och i slutet av middagen frågar jag vad som utmärker en god skådespelare?
 "Att saker får ta tid!" svarar han efter en tyst minut.

När jag åter sitter på cykeln är jag full av intryck och tankar. Samtidigt som jag cyklar under quadrigan vid Brandenburger Tor har jag dagens lektion i mina hörlurar. Jag njuter av all växtlighet som doftar i Tiergarten efter det kraftiga regnet.

Jag tänker att tiden är min och att den är som bäst just nu.

Med hjärtat i kavajfickan...

                                        Förfriskningar och notställ

"Välkommen på en dignande ost- och vinbuffé!".
Med dessa ord bjöds det igår in till musikalisk och litterär salong på Savigny Platz 12. De inbjudna var kulturintresserade skandinaver som nyfiket tog plats i det för dagen ommöblerade vardagsrummet. Den svenska "Malvakvartetten" inledde med Purcell och jag tog vid med en aria av F. Lehar som Olof Boman ackompanjerade. Lotta Lundberg läste erotiska brottstycken ur sin senaste roman "Ön" och folk skrattade och nickade instämmande.

Tidigare under dagen hade jag på minuten fått klart en skrivuppgift i min tyska litteraturkurs. Vi är framme vid bok nummer sju och uppgiften var att hitta på ett eget slut på Brechts "Der gute Mensch von Sezuan". Kortfattad lät jag bokens hjältinna Shen Te bli välsignad med två barn genom jungfrufödsel. Detta för att hon skulle lägga all sin tid och kraft på barnen och inte slösa bort sitt liv på otacksamma lycksökare. Således förbli en god människa utan jargong eller rollspel.

När vår musikaliska och litterära kväll är förbi går vi som har uppträtt till en nattöppen italiensk restaurang på Bleibtreustrasse. Jag är trött men deltar ändå aktivt i diskussionerna som behandlar den kulturella salongens form. Det kändes ärligt och utlämnande att stå så tätt inpå en publik när jag visade uttryck och känslor. Under mina tre solosånger tonade min "operasångarjargong" ned till att bara vara Vincent som står och sjunger det ärligaste jag kan. En häftig känsla och jag förnimmde ett visst släktskap med hjältinnan från Sezuan. Jag vet att jag oftast får kraft när jag låter hjärtat styra över hjärnan i min sång. Igår fick jag mest styrka av den sönderlästa pocketbok som fortfarande låg kvar i fickan på min kavaj som jag bar under konserten.

"Där hänger på boklådefönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok" 
August Strindberg

Suffer fools gladly..

                                          Yvonne Büdenhölzer

När jag slår upp kulturdelen i dagens "Berliner Zeitung" landar mitt fokus på en artikel om chefen för Berlins teaterträff, Yvonne Büdenhölzer. Intervjun behandlar hennes chefsroll för den nära två veckors teaterhändelse som just nu erövrar Berlins teaterscener. Büdenhölzer inleder varje svar med ett skratt när hon berättar om spännande uppsättningar och ger ett vänligt intryck. Berlin har otaliga teaterscener och trots att många har en stor biljettförsäljning samt spelar nyskrivet varvat med klassiker så är de hotade av nedläggningar.
Ett politiskt parti som fått medvind de senaste tyska valen är "Piratpartiet" som hotar att halvera Berlins och Tysklands kulturbudget om de får chansen. En nypublicerad bok med titeln "Der Kulturinfarkt" ger sig även in i kampen mot statsfinansierad kultur och ger tyvärr argument till beslutsfattare som är emot ökade eller bibehållna anslag.

Yvonne Büdenhölzer har insett att hennes avväpnande leende är ett starkt verktyg de gånger hon får frågor som -"För vem finns kulturen till?" eller -"Måste det kosta så mycket pengar?".

För henne och många andra är svaren självklara. Hon vet att hon kämpar för att kunna erbjuda nästkommande generation de finaste och mest geniala som vi människor har tänkt ut. Kulturklimatet har ändrats avsevärt de senaste tjugo åren. Förr kunde politikerna ge fria och statliga institutioner pengar och mandat för att bibehålla en hög och jämn kvalité. Inte för att de förstod sig på själva arbetet utan för att de visste att kultur var viktigt och att det var tur att det fanns duktiga människor som ville ansvara för kulturarvet.

Jag blir ledsen när jag ser att de flesta teateruppsättningarna redan är slutsålda men gläds åt att det finns andra som förutom skatten betalar omkring tjugo Euro för en biljett.
De politiker som inte förstår att det är ovärderligt med en bildad och upplyst väljarkår väljer jag att le åt.

Precis som Büdenhölzer när hon "suffer fools gladly".
 

En spetsad fruktbål i Berlin..

                                  Merrill Beth Nisker - Peaches

Efter ett vokalt maraton igår med dubbla sånglektioner satt jag hungrig och matt på tåget mot Hallesches Tor. I stora salen på HAU 1 (Hebbel am Ufer) skulle strax Olof Boman dirigera Monteverdis L'Orfeo och jag tog plats i salongen.
Olof hade tidigare lyriskt berättat om performance-artisten Peaches som man hade bjudit in att gestalta huvudrollen Orfeo. Jag hann konstatera att publiken för dagen var poppigare än vad som brukligt är vid opera. Flertalet tjejer och killar var kraftfullt sminkade och hade höga knästövlar med piercingar vid skaftet.
Jag stack ut i mina jeans och skjorta.

Alla medlemmar i barockorkestern Kalejdoskop och Olof har fått glitter i ansiktet och nu rockar bokstavligen musiken igång. Scenbilden är naken och sångarna som gör entré likaså. På scenen kliver artisterna in och ut ur en stenring framför ett litet hus och växlar på så sätt fokus från publiken. Peaches som Orfeo är liten i storleken och ser ut som en söt indian med pilbåge i form av en mjuk tygharpa. Hon är trots det kraftfull i sitt uttryck och har en stark dragningskraft. Sången är inte skolad, italienskan luddig men man blir ändå berörd av hennes Orfeo som begråter saknaden av Eurydike.

Regin av Daniel Cremer är bitvis rörig. Det är sällan som en sångare står utan en hetsig aktivitet vilket gör att man inte vet var och när handlingen förs vidare. Mitt under föreställningen ser jag att Olof lägger ifrån sig orkestermaterialet och börjar flåsa i en ficklampa framför ansiktet. Peaches bryter av orkesterns musik med att i en rap på engelska ge råd och beskriva orättvisor...här kompenserar hon för sin obefintliga sångteknik och stundtals plågsamma vokalproduktion. Vid slutackordet är publiken vild och jag funderar om detta är en del i operakonstens framtid? Magnus Uggla som Lohengrin, Madonna som Carmen eller varför inte Harry Belafonte som Otello?

Olof och jag möts upp och han är fortfarande helt täckt av glitter i ansiktet från sminket. Vi är inbjudna till en branschfest hos operaregissören Benedikt von Peter och medan jag tar tunnelbanan cyklar Olof i förväg. När vi kommer in i gårdshuset hör vi festsorlet och vid dörren får vi läppstift på kinderna av två värdinnor. Detta som bevis att vi hör dit bland de andra gästerna. De fyra rummen är knökfulla av allehanda artister. En stark grillrök slår emot oss som kommer sig av att Benedikts bror grillar scampi och korv på en balkong i anslutning till vardagsrummet. I handen får jag en farligt god fruktbål och jag hamnar snart i ett samtal om filosofen Edgar Winds text "Kunst und Anarchie".

När jag senare försöker lirka ut en sista jordgubbe ur glaset tänker jag att även en frukt som Peaches kan få en egen tillvaro i vår operaträdgård.      

Med mamma i tanken..

                                                            Moje

Min älskade mamma, Moje gick bort i Frankfurt för tolv år sedan i sviterna av en svår cancer. Jag tänker fortfarande på henne varje dag och särskilt när jag sjunger.

Ibland är jag vid mammas grav som är vackert belägen vid Östra Ryds kyrka och brukar då sjunga något för henne. Oftast "Den första gång jag såg dig" av Birger Sjöberg. Alla tre verser. När hon nyss hade gått ur tiden var jag på ständigt sökande efter hennes bortryckta närvaro. Den som alltid var så levande och spännande. Det hände att jag ibland bläddrade i en av Mojes favoritböcker som "Dikt och tanke" eller åt en påse "Kinapuffar" för att få känna mig nära henne.

När två år hade gått lånade jag en bil och åkte under en blåsig höstdag till Mojes gamla svampställe i Brottby. När jag gick i mellanstadiet hände det att någon ny kärleksrelation till oss barn fick bevisa sin duglighet genom att en hel dag gå i gummistövlar över stock och sten utan att klaga. På kvällen satt vi vid köksbordet på Falkvägen 6 i Täby och åt svamp som mamma på egen hand rensade och stekte. Livskvalité på en bit knäckebröd.

Detta gick jag i skogen och mindes medan jag mer och mer kände mammas närvaro. Jag kunde nästan höra henne ropa:

-"Kom ungar, titta vad mycket svamp!".

Eller:

-"Sluta att slåss med pinnarna, sjung något istället!".

Mamma hade tecknat en livförsäkring som fortfarande kommer in som ett litet "Hej" på kontot. Slanten är ringa men har räddat mig från många finansiella svackor.

Så är det även idag när hon omedvetet har sett till att Paulina och jag för hennes månadsbidrag kan fylla tanken inför vår långa bilfärd genom Tyskland. Tack mamma!  

 

Stemmeningsfullt i Frankfurt.

                                  Nina Stemme, jag, Matti Hirvonen

I måndags kom så äntligen min älskade flickvän Paulina för att få vila sig efter en intensiv sångarmånad i Stockholm. Vi firade Valborg och kungens födelsedag med att se en habil "Hoffmans äventyr" på Komische Oper. Under en av pauserna träffade vi två operaelever från Göteborg, Jesper och Emil. Operaskolan hade givit dem två val inför slutterminen. Antingen kunde avgångsklassen åka till Paris och sjunga improviserad gatuopera eller så fick de under 4 dagar besöka allt av opera som uppfördes i Berlin. Inte ett svårt val.

Vi vaknade tidigt den 1:a maj och tog oss kommunalt till Schönhauser Allee där vår hyrbil för två dygn väntade. En liten, pigg och nattsvart BMW med en GPS inställd på Frankfurt am Main. Eftersom jag är den ende av oss två som har körkort så får Paulina hedersuppdraget att underhålla mig med roliga historier medan jag styr ut på Autobahn. På vägen genom Berlin möter oss flera polisbilar med skrikande blåljus och stämningen känns laddad inför dagens demonstrationståg.  

En annan Stemme(ning) möter oss i Frankfurt och tillsammans med Sveriges finaste romanspianist, Matti Hirvonen genomför de ett sällsynt bedårande romansprogram. De bjuder generöst på bl. a. Grieg, Wagner, Weil och Rachmaninow. Publiken ber om tre extranummer och när alla andra ropar "Bravi" får jag fram ett "Heja Sverige!".

Efter konserten blir vi medbjudna till att dinera med artisterna samt Frankfurts operachef Bernd Loebe med fru Lucy. Vi går i raska steg och jag hjälper Nina med hennes resväska medan hon och Matti kämpar med att få med sig varsin enorm blombukett. Stämningen är festlig och under middagen diskuterar vi livligt ett förändrat europeisk kulturklimat och ånyo det svenska sångarundret. När samtalet ebbar ut får jag frågan varför jag inte ser lika svensk ut som de andra från Sverige? Kan jag möjligtvis vara italienare eller hälften spanjor?
Här sker en komisk förväxling när jag berättar att min pappa kommer från Pakistan och operachefen hör Potsdam.
Han ser mer och mer förvirrad ut under samtalet och säger

-"ja..Potsdam är ju väldigt fint men vissa kvarter kan vara lite farliga då och då."

-"Pakistan Herr Loebe, nicht Potsdam!"

Jag har väl sällan sett någon skratta så gott som Frankfurts operachef efter den misstolkningen och stämningen var åter på topp.

Snart är vi åter i bilen och far mot Tysklands nya svar på Pakistan...Potsdam.