Gib mir nicht Glanz, noch Gold, noch Pracht...

                  Sv. kyrkans kör under ledning av Claes Sandström och pianist Jarkko Riihimäki

Det är 6 grader kallt och det ryker ur de fyllda glöggmuggarna. Ett par hundra har hörsammat att Svenska ambassaden tillsammans med energijätten Vattenfall vill bjuda in Berlins allmänhet till ett svenskt Luciafirande.

Mörkret lägger sig och Vattenfall tänder upp en julbelysning som sträcker sig ifrån Brandenburger Tor till Museumsinseln längs Unter den Linden. Strax därefter gör tärnor och stjärngossar entré på scenen och hälsas välkomna av företrädare för tyska och svenska intressen. Kören sjunger vackert och ärligt och får ackompanjemang av storstadens larm.

Nu är det min tur och jag hälsas välkommen utav en av Vattenfalls chefer. Jag fyller mina lungor med den kalla luften och stoppar mössan i fickan. Min vän Jarkko och jag framför Sibelius "Giv mig ej glans" på tyska och Adams "O helga natt" på svenska. På den sista sången klämmer kören i från tårna på "Folk, fall nu neder.."

Då fylls jag plötsligt av en stark melankolisk julstämning. Inom mig rasar minnesbilder av min barndomsjul med mammas bröd, morgnar i Matteus kyrka, julkonserter i Globen och oxfilé med murkelsås. Konserten avslutas med att Vattenfall skänker en stor check till stadens hemlösa som jag får hjälpa till att lämna över.

Idag på tredje advent sjunger jag ånyo julsånger i svenska kyrkan här i Berlin och funderar på vad jag ska ge folk i julklapp när jag värmer igång rösten.

Min egna önskelista vill jag inleda med orden från Sibelis julvisa:

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid...giv mig Guds ära änglavakt och över jorden frid.

     

The time you enjoy wasting is not wasted time..

                                              Daniel Barenboim 

Ett Berlintriathlon är snart till ända. Jag syftar då inte på sporten utan på tre olika men högintensiva kulturmöten. Den första grenen bestod av 4 nypremiärer på Berliner Ensemble. Verk av Bertolt Brecht och Anton Tschechow blandades med Kleinkunst i teaterområdets trädgård.

Det andra delmomentet var premiären av tre operor av Claudio Monteverdi på Komische Oper..på en och samma dag. Orpheus, Odysseus och Poppea...totalt 9h opera. Husets nye intendant Barrie Kosky har storstilat visat på vilken skaparkraft som hans medarbetare besitter. En kaxig och imponerade uppgift med de tre verken samtidigt. 

Den sista och för mig mest upplysande aktiviteten är de musikaliska och sceniska förberedelserna inför premiären av Siegfried på Staatsoper. Solistensemblen hyser flertalet skandinaviska sångare (Terje Stensvold, Juha Uusitalo, Irene Theorin och Anna Larsson). Guy Cassiers vackra scenbild växer långsamt fram hand i hand med personregin.

Daniel Barenboim är musikaliskt ansvarig och omger sig av ett gäng medelålders dirigentadepter. Dessa vågar knappt andas när han nu instruerar den månghövdade orkestern att bära upp solisterna. Inte dränka dem.

"Everything is organic, listen to the singers and don't play to loud!"

"It should be like a small lady tripping down the stairs in an old American movie."

Jag får en pratstund i pauserna med de medverkande sångarna och Barenboim. Stämningen är god och det bådar gott inför premiären den tredje oktober. 

När dagens frukostövning är slut går jag fram till Maestro, tar i hand och tackar för att jag får auskultera. Han är tyst ett par sekunder medan han granskar mig. Sedan tar han om min stora hand med sina egna, betydligt mindre händer och säger:

-"Anytime Vincent, anytime."

Skenbart ur spår..

Spårområdet vid Deutsches Technikmuseum i Berlin

Efter en vecka med sång i Dalarna så är jag nu åter i Berlin. Jag vittjar de mogna tomatplantorna samtidigt som jag rensar intryck och tankar ifrån Sverige. Ibland önskar jag att jag kunde stänga av mitt fokus på hur jag kan bli bättre som sångare.
Men jag törs inte.

Jag är rädd att bli alltför bekväm efter en bra konsert som jag nu med duktiga vänner rodde i land i Vattnäs Konsertlada. De nya sångerna som jag repade in i Berlin satt i musklerna och jag lyfte mig både vokalt och sceniskt- men sen då?
Medan jag mumsar tomater funderar jag på hur jag måste behålla det nyvunna i min sång och förädla det.

Kan mitt uttal bli bättre? Klangen mer organisk och ärlig? Tolkningen tydligare? Ja, allt kan bli så mycket bättre.

Sedan min tid som en liten gossopran i Näsby Parks Gosskör har jag haft ett ideal i sångare som Jussi Björling, Franco Corelli och Ingvar Wixell. Deras sångspår har jag ibland försökt att följa men har då oftast spårat ur. Särskilt som jag inte har samma röstfärg eller förutsättningar som ovan nämnda herrar. Men det jag har och alltid har haft är mina egna och alldeles unika kvalifikationer.

Jag vill trots mitt ideal inte bli en ny Jussi. Utan jag vill göra mina egna spår och kanske därigenom plöja ny mark för yngre sångare som kommer efter mig.

Min sångarbana har hitintills varit kurvig och gått via höga berg och djupa dalar. Med den sista mogna tomaten i magen spår jag att den med olika stationer som mål fortsätter just så..

"Vaer utålmodig mennske! Sett dine egne spor! Det gjelder vårt evige korte liv. Det gjelder vår jord!"
-Inger Hagerup




 
 

Den som inga byxor har...

                                                 Två meter opera

Komische Oper avslutade sin säsong med att under en vecka visa det gågna årets premiärer. Verk som "Idomeneo", "Carmen", "Xerxes"..osv. Det var bra köptryck inför veckan och jag var för en gångs skull ute i god tid. När jag så stod på Unter den Linden med den långa biljettremsan i fickan kände jag mig rik och förväntasfull.

Samma vecka drog Berlin Fashion Week igång och staden bokstavligen kryllade av modeller i dyra kreationer. I slutet av Strasse des 17. Juni var det avspärrat och man möttes av ett enormt tält. Jag cyklade ofta förbi under veckan och försökte då och då få en glimt av spektaklet men hindrades att komma närmare av vakter och stängsel.
Nåja, man kan inte vara överallt och jag hade ju redan min vecka planerad. Opera en masse!

På Komische Oper var det festligt värre. Hela publiken bjöds på vin i entrén medan en ciceron berättade om dramats innehåll. Tjusigt och omsorgsfullt. Det var i sanning en blandad påse karameller och jag tyckte särskilt mycket om Xerxes av Stefan Herheim. Helt lysande! Dock kastade jag in handduken i pausen på "Bronshästen" av D. F. E. Auber. Det var för mycket fars och jag blev åksjuk av alla djur som konstant hade sex på scenen. Samma sak i Friskytten som bjöd på en Max med bar rumpa. Inte särskilt chockerande eller kreativt. Bara dåligt.  

När jag kom hem till Savignyplatz gick jag igenom min post. Bland reklam och avier låg det ett rött kuvert. En designer som jag nyligen träffade under en middag hade skickat en personlig inbjudan till Berlin Fashion Week. Hon undrade om jag hade lust att närvara när hon nu snart skulle visa sin nya kollektion? Jag måste här erkänna att jag  kände mig som Kalle i "Kalle och chokladfabriken" av Roald Dahl. Samma fjärilar i magen som när Kalle hittar en gyllene biljett under chokladkakan.

Självklart accepterade jag inbjudan.

I slutet av veckan valde jag omsorgsfullt ut skjorta och kavaj innan jag trampade iväg med den gyllene inbjudan. Vakterna var trevliga och en värdinna guidade mig till ett chambre separée där jag fick träffa dagens sponsorer och kreatörer. Här fick jag även veta att designern hade valt att döpa ett par turkosa byxor efter mig. Det kändes lite konstigt men jag tackade för omtanken. Publiken tog sedan plats kring catwalken och efter ett tag dansade byxan Vincent in. Hela kalaset var över på 10 minuter och det var stilfullt.

Nu kan jag således bära ett par byxor med mitt namn och slippa utsättas för samma sak som den stackars nakne Max tidigare under veckan.

"Han som sjöng med rumpan bar, han ej några byxor har."



 

Il faut cultiver notre jardin...

                                                    Malvakvartetten

-"Anna och Göran, jag har träffat fyra coola tjejer som spelar i en kvartett här i Berlin. Kan vi få sätta ihop ett program för en konsert i Dalarna i ert konserthus?".

Sagt och gjort, nu har vi under en intensiv vecka repat in ett program som spänner från Stenhammar till Verdi. Tillsammans med en norsk sopran, Anne Wik Larssen, ska vi i år den 20 juli framföra musiken i Vattnäs Konsertlada.

Malvakvartetten heter efter blomman med samma namn och består av Maria, Stina, Linnea och Knapp-Brita. Trots gruppens oskyldiga namn och utseende är de ett gäng vetgiriga och medvetna individer som arbetar hårt och fokuserat. Frågorna haglar om sångernas texttolkningar och hur man arbetar när man har sången som instrument. Det är varmt i lägenheten där vi övar och efter ett par timmars sång och spel tvingas vi till vattenpaus och vila. Det är svettiga pass.

Vi har olika bakgrund men samma förkärlek till musikaliska möten. Kvartetten saknade stråkarrangemang till några av styckena men tog då kontakt med en musiker ur Berliner Ensemble. Han löste uppgiften på nolltid och klev i torsdags in i våningen med fru under armen och plommonstop på knoppen. Vi bjöd på kall pilsner och sjöng igenom vårt program inför den tvåhövdade publiken. Vips förvandlades provkonserten till en två timmars undervisning i spel och uttryck. Vår komponist var energisk och visade med yviga gester hur han ville ha "Fylgia" av Stenhammar och tjejerna sög i sig av hans idéer. Det var magiskt.

Samma fenomen inträffade dagen efter när en tenor från Staatsoper fick lyssna och genast gav oss förnyade tankar på hur vi kunde musicera. Vi växte stort som artister dessa dagar och avslutade veckan med en middag där vi talade igenom vikten av äldre kollegors erfarenheter. Vi lovar varandra att så fort som möjligt börja undervisa när vi får chansen till egna elever.

När jag efter middagen har diskat och vattnat blommorna på balkongen ser jag att två tomatplantor börjar ge frukt. Jag har verkligen vårdat dessa plantor ömt och är nöjd med att skörden blir så rik. Det är inte svårt att i dessa plantor hitta en parallell till min långa tid som sångstudent och Voltaires kända mening ur "Candide",

-"il faut cultiver notre jardin".

För att kunna skörda måste vi så och vara trogna våra passioner i livet.

Snart är min skördetid.
 

Utan bekymmer...

                                       Slottet Sanssouci i Potsdam

Efter en kort men intensiv period i Sverige med stipendiekonsert och träffar med familj o vänner är jag åter i Berlin. Jag tar med mig torkad svamp, västerbottenost och snaps i riklig mängd för att avnjuta med tyska vänner på Savignyplatz.

När jag plockar ur resväskan ringer min kulturnestor Michael. Han låter uppspelt på rösten och har två biljetter till Goethe-Theater i Bad Lauchstädt nära staden Halle. Vill jag följa med? Nu? Javisst!

Jag lämnar lägenheten i en stor röra och blir upplockad i en bil som M. har lånat av en polsk snickare Vi sätter fart mot Halle och lyssnar på G. F. Händel på högsta volym. Vi måste komma i stämning, säger M. och berättar att han vill visa Händels födelsehus i Halle innan operan börjar. På vägen plockar vi upp en liftare som ska till den Italienska staden Bologna och sälja te. En ung tjej och våra frågor haglar.

-Vad säger dina föräldrar? - Liftar du alltid själv? Osv.

Hon skrattar glatt och berättar att hon just nu lever utan bekymmer.Vi släpper av henne på en bensinmack och hastar vidare mot Händelhaus i Halle och sedan Goethe-Theater i Bad Lauchstädt. Kvällen bjuder på "Cleofide" av J. A Hasse. Jag blir introducerad för sångarkollegor och en vänlig teaterdirektör innan vi tar plats i teatern från år 1802. Det är genomgående väl sjunget men lite för långt med läsningar och talad sång mellan arior och ensembler.

Kl. två på morgonen är vi åter i Berlin och jag somnar i samma stund som jag lägger mig i sängen. Kl. sju ringer Michael igen och undrar var jag är? Vi skulle ju ses nu för att åka till Potsdam! Jag vet knappt var jag är och vilket språk jag talar men jag inser att jag har försovit mig..

Han beklagar att jag nu missar turen och säger att det går fler tåg. Jag är nu vaken och mal bönor till en kanna kaffe medan jag ber om ursäkt. Vi lägger sedan på. När jag åter är i sängen med kaffet ringer han på nytt och säger på sin kommandotyska.

 -Savignyplatz, jetzt!.. Alltså nu på Savignyplatz.

Jag lämnar kaffet, kastar på mig kläder och rusar ut ur huset. Direkt utanför porten är en enorm turistbuss med pensionärer från Bayern som Michael är guide för under dagen. Jag ler generat när jag kliver på och hälsar på Michael och busschauffören med ett -Guten Morgen! Hela bussen svarar i kör "Guten Morgen" med bayersk accent. Jag undrar kort hur jag hamnar i dessa märkliga situationer medan vi rullar bort mot Potsdam och slottet Sanssouci. Efter 40 minuter är vi framme och jag imponeras av att Michael är så pass klar och pigg efter gårdagen. Han berättar med inlevelse om Fredrik den stores sommarresidens när vi vandrar runt i parken. Jag hugger några äldre som går längst bak i tåget och konverserar om min gårdag med liftare och allt.

Då säger en äldre man med vänliga ögon:

-"Den där liftaren var nog lite som Fredrik den store. Hon vill också leva sans, souci. Utan bekymmer".

Att vara eller inte vara..

                                       Terje Stensvold som Wotan

Det är över trettio grader varmt i skuggan när jag under söndagen låser fast min cykel utanför Berliner Philharmonikers gula konserthus. Klockan är halv fem på eftermiddagen och de flesta herrar i publikhavet har liksom jag kostym men har lämnat slipsen hemma. Det är fruktansvärt hett. Jag beställer en vattenflaska i baren, men mina kort och pengar har jag liksom slipsen farit utan. Serveringsdamen som håller i de åtråvärda dropparna beklagar och lägger raskt tillbaka flaskan i en ishink. Jag finner mig dock och lånar med ett tomt glas som ur vattenkranen på herrtoaletten fyller med vatten. Inte glamoröst men löser dock min törst efter ett par påfyllningar.

Man framför Wagners "Die Walküre" och jag fick tag på en av de sista dyrbara biljetterna. jag har dessutom en personlig inbjudan ifrån Terje Stensvold som har bett mig att komma till solistutrymmet efter föreställningen. Terje iklädde under våren rollen som "Blåskägg" när han sjöng mot min Paulina på Stockholmsoperans scen. Han är med sina 68 år enormt erfaren och sjunger om möjligt bättre och bättre för varje gång jag hör honom. När jag tänker efter så är alla kvällens solister erfarna. Christian Elsner som Siegmund och Ewa-Maria Westbroek som Sieglinde för att nämna några ur stjärnbesättningen.

När vi i publiken har intagit våra platser (det är inte lätt, huset är som en trapplabyrint) blir det jubel och applåder när orkestern gör entré och de nickar gillande emot oss. Det är en mäktig uppställning. Jag räknar till åtta kontrabasar och sex harpor vilket är ovanligt i de flesta orkesterbesättningar. Men inte här.

Simon Rattle, orkesterns chefdirigent, gör entré med en redan i rollen nedbruten Sieglinde. Trots att det är konsertant så blommar det från scenen till det mest sceniskt gripande och medryckande som jag på länge har sett. Solisterna är fenomenalt övertygande i deras gestaltning samt kommunikation sinsemellan och publiken bokstavligen lutar sig mot scenrummet för att inte missa ett ord eller en gest.    

Här inser jag att många sångare, som är medvetna, själva ur sin del av musiken kan forma en trovärdig karaktär som är tydlig i avsikter och agerande. Vad vi behöver regissörer till är jag inte alltid säker på. Publikens möjlighet att självt få bearbeta dramatiska intryck från ett övertygande musikalisk uttryck hämmas alltför ofta av en regissörs desperata ambition att till varje pris bli omtalad.

När Loge med hjälp av musiken ifrån de sex harporna tänder elden kring Brünnhilde bål hörs snyftningar från publiken. Vid slutackordet vet vi som är där att vi har delat unika känslor tillsammans och allt med de enklaste uttryck.

När jag möter upp Terje säger han spontant på norska att "Ikväll var det flott, alle sang flott och Publiken var sikelig med på allt vi gjorde!".

"Ja" svarade jag.

Vi var "sikelig" med bara för att ni var och sjöng så naturligt som ni gjorde. Ni var bara- och det är ibland det finaste man kan få som publik.  

Vår bästa tid är nu..

                                Berliner Ensembles kända neonskylt

"Vincent, why do you sing the Swedish pieces so well and the Italian so boring?". Gary skrattar högt och upprepar de svenska ord han känner till ur stycket som jag just har sjungit. "Jakk ellskarr dajj!" osv. Han blir sedan allvarlig och säger att jag måste bli lika säker i min italienska textförståelse som i min svenska. "Today, please!". Inte senare. Han ger mig namnet på en italiensk språklärare som är knuten till Staatsoper och säger att hon är dyr men bra. "Like me!" säger han och skrattar på nytt.

Jag stressar ifrån lektionen för att möta upp min vän Michael som har ordnat två biljetter till Berliner Ensemble. Det är densamma teater som Bertolt Brecht med stor framgång styrde över tills han gick bort år 1956. Ikväll är det jubileum för författaren Arthur Schnitzler.
Skådespelarna Chris Pichler och Hermann Beil framför därför en läsning utav Schnitzlers "Die Kleine Komödie".

Min telefon ringer och jag förklarar att jag är på väg men något försenad. Det regnar ute och asfalten känns hal under cykelns slitna däck. Jag tar större risker nu i trafiken och jagar på för att komma i tid. Vid brofästet närmast S-Bahn Friedrichstrasse försöker jag gena före en spårvagn som börjat få upp farten. Han ser mig och jag ser honom och ingen saktar in. Till sist inser jag att jag måste bromsa och greppar handbromsarna. Cykeln svarar med att kana tre meter okontrollerat tills den stannar några millimeter från den gula tågsidan. Folk ropar till och jag känner mig uppskakad och dum när jag leder cykeln den sista biten till teatern.

Läsningen som jag precis hann till var underbar. Verkligen underbar. Efteråt presenteras jag för skådespelarna och vi äter middag tillsammans i teaterns personalmatsal. Hermann Beil är förutom skådespelare även verksam som chefdramaturg vid Berliner Ensemble. Vi pratar Strindberg, Wagner, Kant och i slutet av middagen frågar jag vad som utmärker en god skådespelare?
 "Att saker får ta tid!" svarar han efter en tyst minut.

När jag åter sitter på cykeln är jag full av intryck och tankar. Samtidigt som jag cyklar under quadrigan vid Brandenburger Tor har jag dagens lektion i mina hörlurar. Jag njuter av all växtlighet som doftar i Tiergarten efter det kraftiga regnet.

Jag tänker att tiden är min och att den är som bäst just nu.

Med hjärtat i kavajfickan...

                                        Förfriskningar och notställ

"Välkommen på en dignande ost- och vinbuffé!".
Med dessa ord bjöds det igår in till musikalisk och litterär salong på Savigny Platz 12. De inbjudna var kulturintresserade skandinaver som nyfiket tog plats i det för dagen ommöblerade vardagsrummet. Den svenska "Malvakvartetten" inledde med Purcell och jag tog vid med en aria av F. Lehar som Olof Boman ackompanjerade. Lotta Lundberg läste erotiska brottstycken ur sin senaste roman "Ön" och folk skrattade och nickade instämmande.

Tidigare under dagen hade jag på minuten fått klart en skrivuppgift i min tyska litteraturkurs. Vi är framme vid bok nummer sju och uppgiften var att hitta på ett eget slut på Brechts "Der gute Mensch von Sezuan". Kortfattad lät jag bokens hjältinna Shen Te bli välsignad med två barn genom jungfrufödsel. Detta för att hon skulle lägga all sin tid och kraft på barnen och inte slösa bort sitt liv på otacksamma lycksökare. Således förbli en god människa utan jargong eller rollspel.

När vår musikaliska och litterära kväll är förbi går vi som har uppträtt till en nattöppen italiensk restaurang på Bleibtreustrasse. Jag är trött men deltar ändå aktivt i diskussionerna som behandlar den kulturella salongens form. Det kändes ärligt och utlämnande att stå så tätt inpå en publik när jag visade uttryck och känslor. Under mina tre solosånger tonade min "operasångarjargong" ned till att bara vara Vincent som står och sjunger det ärligaste jag kan. En häftig känsla och jag förnimmde ett visst släktskap med hjältinnan från Sezuan. Jag vet att jag oftast får kraft när jag låter hjärtat styra över hjärnan i min sång. Igår fick jag mest styrka av den sönderlästa pocketbok som fortfarande låg kvar i fickan på min kavaj som jag bar under konserten.

"Där hänger på boklådefönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok" 
August Strindberg

Suffer fools gladly..

                                          Yvonne Büdenhölzer

När jag slår upp kulturdelen i dagens "Berliner Zeitung" landar mitt fokus på en artikel om chefen för Berlins teaterträff, Yvonne Büdenhölzer. Intervjun behandlar hennes chefsroll för den nära två veckors teaterhändelse som just nu erövrar Berlins teaterscener. Büdenhölzer inleder varje svar med ett skratt när hon berättar om spännande uppsättningar och ger ett vänligt intryck. Berlin har otaliga teaterscener och trots att många har en stor biljettförsäljning samt spelar nyskrivet varvat med klassiker så är de hotade av nedläggningar.
Ett politiskt parti som fått medvind de senaste tyska valen är "Piratpartiet" som hotar att halvera Berlins och Tysklands kulturbudget om de får chansen. En nypublicerad bok med titeln "Der Kulturinfarkt" ger sig även in i kampen mot statsfinansierad kultur och ger tyvärr argument till beslutsfattare som är emot ökade eller bibehållna anslag.

Yvonne Büdenhölzer har insett att hennes avväpnande leende är ett starkt verktyg de gånger hon får frågor som -"För vem finns kulturen till?" eller -"Måste det kosta så mycket pengar?".

För henne och många andra är svaren självklara. Hon vet att hon kämpar för att kunna erbjuda nästkommande generation de finaste och mest geniala som vi människor har tänkt ut. Kulturklimatet har ändrats avsevärt de senaste tjugo åren. Förr kunde politikerna ge fria och statliga institutioner pengar och mandat för att bibehålla en hög och jämn kvalité. Inte för att de förstod sig på själva arbetet utan för att de visste att kultur var viktigt och att det var tur att det fanns duktiga människor som ville ansvara för kulturarvet.

Jag blir ledsen när jag ser att de flesta teateruppsättningarna redan är slutsålda men gläds åt att det finns andra som förutom skatten betalar omkring tjugo Euro för en biljett.
De politiker som inte förstår att det är ovärderligt med en bildad och upplyst väljarkår väljer jag att le åt.

Precis som Büdenhölzer när hon "suffer fools gladly".
 

En spetsad fruktbål i Berlin..

                                  Merrill Beth Nisker - Peaches

Efter ett vokalt maraton igår med dubbla sånglektioner satt jag hungrig och matt på tåget mot Hallesches Tor. I stora salen på HAU 1 (Hebbel am Ufer) skulle strax Olof Boman dirigera Monteverdis L'Orfeo och jag tog plats i salongen.
Olof hade tidigare lyriskt berättat om performance-artisten Peaches som man hade bjudit in att gestalta huvudrollen Orfeo. Jag hann konstatera att publiken för dagen var poppigare än vad som brukligt är vid opera. Flertalet tjejer och killar var kraftfullt sminkade och hade höga knästövlar med piercingar vid skaftet.
Jag stack ut i mina jeans och skjorta.

Alla medlemmar i barockorkestern Kalejdoskop och Olof har fått glitter i ansiktet och nu rockar bokstavligen musiken igång. Scenbilden är naken och sångarna som gör entré likaså. På scenen kliver artisterna in och ut ur en stenring framför ett litet hus och växlar på så sätt fokus från publiken. Peaches som Orfeo är liten i storleken och ser ut som en söt indian med pilbåge i form av en mjuk tygharpa. Hon är trots det kraftfull i sitt uttryck och har en stark dragningskraft. Sången är inte skolad, italienskan luddig men man blir ändå berörd av hennes Orfeo som begråter saknaden av Eurydike.

Regin av Daniel Cremer är bitvis rörig. Det är sällan som en sångare står utan en hetsig aktivitet vilket gör att man inte vet var och när handlingen förs vidare. Mitt under föreställningen ser jag att Olof lägger ifrån sig orkestermaterialet och börjar flåsa i en ficklampa framför ansiktet. Peaches bryter av orkesterns musik med att i en rap på engelska ge råd och beskriva orättvisor...här kompenserar hon för sin obefintliga sångteknik och stundtals plågsamma vokalproduktion. Vid slutackordet är publiken vild och jag funderar om detta är en del i operakonstens framtid? Magnus Uggla som Lohengrin, Madonna som Carmen eller varför inte Harry Belafonte som Otello?

Olof och jag möts upp och han är fortfarande helt täckt av glitter i ansiktet från sminket. Vi är inbjudna till en branschfest hos operaregissören Benedikt von Peter och medan jag tar tunnelbanan cyklar Olof i förväg. När vi kommer in i gårdshuset hör vi festsorlet och vid dörren får vi läppstift på kinderna av två värdinnor. Detta som bevis att vi hör dit bland de andra gästerna. De fyra rummen är knökfulla av allehanda artister. En stark grillrök slår emot oss som kommer sig av att Benedikts bror grillar scampi och korv på en balkong i anslutning till vardagsrummet. I handen får jag en farligt god fruktbål och jag hamnar snart i ett samtal om filosofen Edgar Winds text "Kunst und Anarchie".

När jag senare försöker lirka ut en sista jordgubbe ur glaset tänker jag att även en frukt som Peaches kan få en egen tillvaro i vår operaträdgård.      

Med mamma i tanken..

                                                            Moje

Min älskade mamma, Moje gick bort i Frankfurt för tolv år sedan i sviterna av en svår cancer. Jag tänker fortfarande på henne varje dag och särskilt när jag sjunger.

Ibland är jag vid mammas grav som är vackert belägen vid Östra Ryds kyrka och brukar då sjunga något för henne. Oftast "Den första gång jag såg dig" av Birger Sjöberg. Alla tre verser. När hon nyss hade gått ur tiden var jag på ständigt sökande efter hennes bortryckta närvaro. Den som alltid var så levande och spännande. Det hände att jag ibland bläddrade i en av Mojes favoritböcker som "Dikt och tanke" eller åt en påse "Kinapuffar" för att få känna mig nära henne.

När två år hade gått lånade jag en bil och åkte under en blåsig höstdag till Mojes gamla svampställe i Brottby. När jag gick i mellanstadiet hände det att någon ny kärleksrelation till oss barn fick bevisa sin duglighet genom att en hel dag gå i gummistövlar över stock och sten utan att klaga. På kvällen satt vi vid köksbordet på Falkvägen 6 i Täby och åt svamp som mamma på egen hand rensade och stekte. Livskvalité på en bit knäckebröd.

Detta gick jag i skogen och mindes medan jag mer och mer kände mammas närvaro. Jag kunde nästan höra henne ropa:

-"Kom ungar, titta vad mycket svamp!".

Eller:

-"Sluta att slåss med pinnarna, sjung något istället!".

Mamma hade tecknat en livförsäkring som fortfarande kommer in som ett litet "Hej" på kontot. Slanten är ringa men har räddat mig från många finansiella svackor.

Så är det även idag när hon omedvetet har sett till att Paulina och jag för hennes månadsbidrag kan fylla tanken inför vår långa bilfärd genom Tyskland. Tack mamma!  

 

Stemmeningsfullt i Frankfurt.

                                  Nina Stemme, jag, Matti Hirvonen

I måndags kom så äntligen min älskade flickvän Paulina för att få vila sig efter en intensiv sångarmånad i Stockholm. Vi firade Valborg och kungens födelsedag med att se en habil "Hoffmans äventyr" på Komische Oper. Under en av pauserna träffade vi två operaelever från Göteborg, Jesper och Emil. Operaskolan hade givit dem två val inför slutterminen. Antingen kunde avgångsklassen åka till Paris och sjunga improviserad gatuopera eller så fick de under 4 dagar besöka allt av opera som uppfördes i Berlin. Inte ett svårt val.

Vi vaknade tidigt den 1:a maj och tog oss kommunalt till Schönhauser Allee där vår hyrbil för två dygn väntade. En liten, pigg och nattsvart BMW med en GPS inställd på Frankfurt am Main. Eftersom jag är den ende av oss två som har körkort så får Paulina hedersuppdraget att underhålla mig med roliga historier medan jag styr ut på Autobahn. På vägen genom Berlin möter oss flera polisbilar med skrikande blåljus och stämningen känns laddad inför dagens demonstrationståg.  

En annan Stemme(ning) möter oss i Frankfurt och tillsammans med Sveriges finaste romanspianist, Matti Hirvonen genomför de ett sällsynt bedårande romansprogram. De bjuder generöst på bl. a. Grieg, Wagner, Weil och Rachmaninow. Publiken ber om tre extranummer och när alla andra ropar "Bravi" får jag fram ett "Heja Sverige!".

Efter konserten blir vi medbjudna till att dinera med artisterna samt Frankfurts operachef Bernd Loebe med fru Lucy. Vi går i raska steg och jag hjälper Nina med hennes resväska medan hon och Matti kämpar med att få med sig varsin enorm blombukett. Stämningen är festlig och under middagen diskuterar vi livligt ett förändrat europeisk kulturklimat och ånyo det svenska sångarundret. När samtalet ebbar ut får jag frågan varför jag inte ser lika svensk ut som de andra från Sverige? Kan jag möjligtvis vara italienare eller hälften spanjor?
Här sker en komisk förväxling när jag berättar att min pappa kommer från Pakistan och operachefen hör Potsdam.
Han ser mer och mer förvirrad ut under samtalet och säger

-"ja..Potsdam är ju väldigt fint men vissa kvarter kan vara lite farliga då och då."

-"Pakistan Herr Loebe, nicht Potsdam!"

Jag har väl sällan sett någon skratta så gott som Frankfurts operachef efter den misstolkningen och stämningen var åter på topp.

Snart är vi åter i bilen och far mot Tysklands nya svar på Pakistan...Potsdam.

Lange Nacht der Opern und Theater..und Spargeln.

Berlin är varmt idag. Inne på mathallen Rogacki svettas kocken över en stor kastrull som hon konstant ser till är fylld med jättelika knyten utav vit sparris. Matbaren är liten men de tre runda och bestämda damerna som med tysk disciplin samsas om utrymmet vet att minsta sked måste ha sin plats för att inte kaos ska utbryta.
Jag sitter och väntar på att just mina sparrisar ska bli färdiga och tjuvlyssnar på några gubbar som försöker flirta till sig mer vin av kökschefen.

Sparrisen är Tysklands svar på den svenska färskpotatisen och man äter den kokt, ungnsgratinerad eller stekt och gärna med skirat smör eller hollandaisesås och med eller utan lufttorkad skinka. Jag äter glupskt när tallriken landar framför mig och servitrisen ler och frågar om jag tycker det smakar bra?

-"Sehr lecker". Får jag fram mellan tuggorna. När jag har skrapat rent tallriken beställer jag en till portion och förklarar att jag behöver energi för att hinna springa på så många konserter som möjligt ikväll. Servitrisen skrattar och säger att jag ska äta mer potatis om jag vill få kraft..-"sparris och smör jagar bara igång aptiten".

Berlins opera- och teaterscener firar ikväll en tradition där man uppför nedkortade klassiker eller nyskrivet för en publik som t. ex kan hinna med både Komische Oper, Berliner Philharmoniker och Radialsystem på en och samma kväll. Min kavajficka dignar av program och förköpta biljetter. Jag ångrar att jag tog på mig kavajen idag när det är så varmt men vill inte känna mig oklädd under kvällens konsertlopp. Dessutom är det skönt att ha "kontoret" med visitkort, euros och mobil i fickorna.

Även jag lyckas flirta till mig en påfyllning av vinet, får samtidigt en tidning av den barska men coola sparristanten där hon visar mig att det om en vecka sker en stor sparrisfestival i Klaistow/Beelitz. Höjdpunkten är tydligen ett sparristorn som är omgivet av långbänkar med sparrisofiler som tillsammans sjunger sparrisens lov.
Jag skrattar, river ut sidan och inser att jag nästa lördag måste ladda inför "Lange nacht die Spargeln".

Tacksamhet inför en kaxig Wagner...

              Klaus Florian Vogt i rollen som Lohengrin på Deutsche Oper

I söndags lyckades jag få tag i en billig biljett till Lohengrin på Deutsche Oper och gick dit tillsammans med två tyska vänner. De är båda musikvetare och kan bl. a. rabbla namnen på J. S. Bachs alla släktingar utantill samt när de gick ur tiden. Gott så.

När vi väntar på att få våra biljetter rivna noterar jag att det fortfarande är soligt ute (showen börjar kl. 17), att ett glas Riesling kostar 3 Euro och att det framför mig står en läderbög i full mundering med nitkeps och en stilren Freddie Mercury-mustasch. Operahuset från 1961 är fyrkantigt och påminner om ett stramt kongresspalats i plåt och betong. På väggarna finns inramade fotografier av sångare där flera är svenskar.

Även i publiken hörs det svenska ord här och där och jag ser att flera bekanta ur det svenska Wagnersällskapet har hittat dit. Kvällens tenor, Lohengrin är sjuk men man har flugit in en ersättare till K. F. Vogt vid namn Stefan Vinke.
Folk verkar nöjda trots ändrad rollbesättning och strax viskar orkestern igång ouvertyren under ledning av Donald Runnicles. Det låter innerligt och sorgligt. Scenbilden är full med avlidna soldater i regi av Kasper Holten. Det känns onekligen som att vi i publiken är på en massbegravning och att vi alla har klätt upp oss för att hedra de avlidna på scenen.

Efter att Wagner har knutit an till mitt känsloregister och vet att jag omöjligt kan lämna begravningen innan ceremonin är slut, dundrar han loss och sätter sina musikaliska tänder i mig. Jag blir berusad av hans gift och hamnar i trans eller rent av koma. Pauserna är välbehövliga och när jag med mina Bach-vetar-vänner läppjar på ett kallt glas Riesling sågar de rubbet. De gillar inte produktionen eller Vinke som Lohengrin men avskyr mest att Wagner "tvingar" en att bli imponerad.

-"Wagner är inte ödmjuk. Mozart var ödmjuk och vill att vi ska älska varje ton medan Wagner säger, nu jävlar blir det åka av, spänn fast dig!".

De fortsätter sedan att kritisera solisterna och bestämmer sig för att en av sångarna trots allt var habil men att kören var bäst. Själv har jag inte riktigt kommit ur min trans och försöker förklara att jag inte ser något värde i att se föreställningen som en sångartävling med endast en vinnare. 

Vi tar åter plats och när föreställningen är slut buar en av mina vänner ut en av sångarna vid applådtacket. Jag skäms. Man buar inte, det finns andra sätt att visa sitt missnöje och man buar faktiskt inte.

Wagner engagerar onekligen och innan ridån har gått ner för sista gången är flera diskussioner redan i full gång i bänkraderna omkring oss. Jag avböjer ett sista glas vin med de mina och vi skiljs åt. Det känns där och då inte helt rätt att plocka ner känslostormen i små skurar som ska analyseras sönder.
Just därför är jag innerligt tacksam när jag vandrar mot min lägenhet.

Mest för att jag är vuxen och själv kan bestämma när jag ska gå hem och även tacksam för att Stefan Vinke har flugit in under dagen för att rädda föreställningen. Därigenom agerade han som Lohengrin både privat och på scen.

Maestro Bo(man)

Min första svenska kontakt i Berlin var med det svenska dirigentundret Olof Boman. Jag hade fått tag på en jättefin lägenhet i Charlottenburg (en av Berlins tolv stadsdelar) men samma dag som jag skulle flytta in med mina gigantiska resväskor fick jag veta att lägenheten hade gått till en annan. Jag hade lite ont i magen när jag slog Olofs mobilnummer och frågade om det var så att jag kunde få bo ett kortare tag hos honom och den norska sopranen Isa Gericke tills jag ånyo hade en egen bostad? -"Ja, vad kul Vincent! blir tre veckor okej?". Jag var överlycklig.

Olof introducerade genast mig för sina vänner ifrån världens hörn och tog med mig på unika restauranger och cykelturer. Jag fick en fin blå bok om smultronställen i Berlin och vi diskuterade i timmar det svenska kontra tyska kulturklimatet efter söndagsgudstjänsten i svenska kyrkan. Det var fint gjort av dig Olof och jag är dig evigt tacksam!

Nu bor jag i en egen lägenhet på Pestalozzistrasse 73 och när jag igår sent satt med mina noter ringde min mobil. Det var Olof som hade blivit av med sina hemnycklar och behövde få tillgång till de extranycklar som jag förvarar åt honom. Jag kastade på mig en kavaj och trampade iväg (även cykeln kommer från Olof) för att möta upp Olof som kom direkt från ett rep med Rias Kammerchor & Akademie für Alte Musik. Han var trött efter en lång dags arbete och vi bytte några ord innan vi sa god natt. Det kändes bra att äntligen kunna ge tillbaka till Olof och jag njöt av att cykla fram genom ett midnattsslumrande Berlin.

Dagens konserttips är Olofs konsert nu på lördag den 28 april med musik av G. F. Händel, J. H. Roman och J. S. Bach i Grosser Saal i Konzerthaus/Berlin.  www.konzerthaus.de

Mozart never lies!

Efter två timmar Tamino ur Mozarts "Trollflöjten" med den amerikanske stjärninstuderaren Gary Gromis på Staatsoper är jag trött men lycklig. Jag hittar några skrynkliga sedlar i byxfickan och säger samma ord som jag får av min 90-åriga mormor när hon genom åren har stuckit åt mig ett kuvert med en födelsedagspeng,

-"Bränn nu inte allt på krogen och dåliga tjejer"

...jag säger det förstås på engelska eftersom det är vårt arbetsspråk och Gary fnyser till svar.

-"You sing Tamino well but don't get lazy on me in the passagios. Remember Mozart never lies! If you do it wrong then it will sound less well".

Medan han följer mig till utgången genom Shillertheaters korridorer (Staatsopers alternativa scen under pågående renovering) pratar vi om de svenska kvinnliga storsångerskor som nyligen har gästat Berlins scener. Nina Stemme, Anna Larsson och Irene Theorin för att nämna några. Det är en stor ålderskillnad mellan Gary och mig men han behandlar mig alltid som en jämbördig kollega och undrar uppriktigt hur ett litet land som Sverige kan producera så många sångare i världsklass? Jag svarar så ärligt jag kan,

-"För att det finns kloka och tålmodiga instuderare som du Gary. Folk som förstår att det inte går att dela in sångare i begåvade och obegåvade utan att det är en långsiktig process".

Han instämmer och ger mig några minneslappar inför nästa instudering. När vi skiljs åt ropar han så det ekar  mellan teaterns väggar,

-"Remember Vincent, Mozart never lies"!