Efter ett vokalt maraton igår med dubbla sånglektioner satt jag hungrig och matt på tåget mot Hallesches Tor. I stora salen på HAU 1 (Hebbel am Ufer) skulle strax Olof Boman dirigera Monteverdis L'Orfeo och jag tog plats i salongen.
Olof hade tidigare lyriskt berättat om performance-artisten Peaches som man hade bjudit in att gestalta huvudrollen Orfeo. Jag hann konstatera att publiken för dagen var poppigare än vad som brukligt är vid opera. Flertalet tjejer och killar var kraftfullt sminkade och hade höga knästövlar med piercingar vid skaftet.
Jag stack ut i mina jeans och skjorta.
Alla medlemmar i barockorkestern Kalejdoskop och Olof har fått glitter i ansiktet och nu rockar bokstavligen musiken igång. Scenbilden är naken och sångarna som gör entré likaså. På scenen kliver artisterna in och ut ur en stenring framför ett litet hus och växlar på så sätt fokus från publiken. Peaches som Orfeo är liten i storleken och ser ut som en söt indian med pilbåge i form av en mjuk tygharpa. Hon är trots det kraftfull i sitt uttryck och har en stark dragningskraft. Sången är inte skolad, italienskan luddig men man blir ändå berörd av hennes Orfeo som begråter saknaden av Eurydike.
Regin av Daniel Cremer är bitvis rörig. Det är sällan som en sångare står utan en hetsig aktivitet vilket gör att man inte vet var och när handlingen förs vidare. Mitt under föreställningen ser jag att Olof lägger ifrån sig orkestermaterialet och börjar flåsa i en ficklampa framför ansiktet. Peaches bryter av orkesterns musik med att i en rap på engelska ge råd och beskriva orättvisor...här kompenserar hon för sin obefintliga sångteknik och stundtals plågsamma vokalproduktion. Vid slutackordet är publiken vild och jag funderar om detta är en del i operakonstens framtid? Magnus Uggla som Lohengrin, Madonna som Carmen eller varför inte Harry Belafonte som Otello?
Olof och jag möts upp och han är fortfarande helt täckt av glitter i ansiktet från sminket. Vi är inbjudna till en branschfest hos operaregissören Benedikt von Peter och medan jag tar tunnelbanan cyklar Olof i förväg. När vi kommer in i gårdshuset hör vi festsorlet och vid dörren får vi läppstift på kinderna av två värdinnor. Detta som bevis att vi hör dit bland de andra gästerna. De fyra rummen är knökfulla av allehanda artister. En stark grillrök slår emot oss som kommer sig av att Benedikts bror grillar scampi och korv på en balkong i anslutning till vardagsrummet. I handen får jag en farligt god fruktbål och jag hamnar snart i ett samtal om filosofen Edgar Winds text "Kunst und Anarchie".
När jag senare försöker lirka ut en sista jordgubbe ur glaset tänker jag att även en frukt som Peaches kan få en egen tillvaro i vår operaträdgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar