När jag slår upp kulturdelen i dagens "Berliner Zeitung" landar mitt fokus på en artikel om chefen för Berlins teaterträff, Yvonne Büdenhölzer. Intervjun behandlar hennes chefsroll för den nära två veckors teaterhändelse som just nu erövrar Berlins teaterscener. Büdenhölzer inleder varje svar med ett skratt när hon berättar om spännande uppsättningar och ger ett vänligt intryck. Berlin har otaliga teaterscener och trots att många har en stor biljettförsäljning samt spelar nyskrivet varvat med klassiker så är de hotade av nedläggningar.
Ett politiskt parti som fått medvind de senaste tyska valen är "Piratpartiet" som hotar att halvera Berlins och Tysklands kulturbudget om de får chansen. En nypublicerad bok med titeln "Der Kulturinfarkt" ger sig även in i kampen mot statsfinansierad kultur och ger tyvärr argument till beslutsfattare som är emot ökade eller bibehållna anslag.
Yvonne Büdenhölzer har insett att hennes avväpnande leende är ett starkt verktyg de gånger hon får frågor som -"För vem finns kulturen till?" eller -"Måste det kosta så mycket pengar?".
För henne och många andra är svaren självklara. Hon vet att hon kämpar för att kunna erbjuda nästkommande generation de finaste och mest geniala som vi människor har tänkt ut. Kulturklimatet har ändrats avsevärt de senaste tjugo åren. Förr kunde politikerna ge fria och statliga institutioner pengar och mandat för att bibehålla en hög och jämn kvalité. Inte för att de förstod sig på själva arbetet utan för att de visste att kultur var viktigt och att det var tur att det fanns duktiga människor som ville ansvara för kulturarvet.
Jag blir ledsen när jag ser att de flesta teateruppsättningarna redan är slutsålda men gläds åt att det finns andra som förutom skatten betalar omkring tjugo Euro för en biljett.
De politiker som inte förstår att det är ovärderligt med en bildad och upplyst väljarkår väljer jag att le åt.
Precis som Büdenhölzer när hon "suffer fools gladly".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar